Komisk incident imorse. Tyckte matte åtminstone.
Nico lyckades igår på promenad hitta en pinne som han tydlligen tuggat i sig flisor av. Detta har hänt några gånger förut och slutat likadant varje gång: Nico spyr upp flisorna igen, morgonen efter, och får så ingen mat tills matte är säker på att pinnarna lämnat systemet.
Imorse vaknade matte och sambon av hunds spy-ljud. Sambon ville få ut hund ur sovrummet och mot lättare städade golv (badrummet), så han ropade på Nico. Dock hade Nico ingen lust att komma. Så Nico dyker in för att gömma sig under sängen.
Matte reagerar och griper tag i Nicos bakdel innan den försvinner.
Nico tror uppenbarligen att det är sambon som fångat honom, och släpper ifrån sig en morrning som menar uppenbart allvar.
Matte fräser "Lägg av!" i skarpaste röst.
Nico tystnar omedelbart och då matte drar ut honom från under sängen ser han lite fåraktig ut, som om han skäms över vad han gjort.
Sambon har tyvärr en bristande ledarskapsroll över hunden, så från honom accepterar inte Nico vad som helst. Men matte, däremot... matte får lyfta hund i svansen och svinga honom runt huvudet utan större protest, om hon nu måste.
Så det hela slutar med att Nico lojt följer matte till bättre spya-läge och spyr där istället.
Just nu står hund här brevid och undrar vart hans frukost tagit vägen. Matte tänker inte försöka förklara sammanhang "tugga pinnar" och "ingen mat dagen efter". Hund brukar ha bristande förståelse av sådant.
Matte är lite halvkrasslig och tror inte 1,5 mil på skidor skulle förbättra situationen, så denna helg blir det ingen skidtur. Matte har däremot tagit Nico på cykeltur nu på morgonen. Hunden har fått springa fritt längs en av de längre promenadrundorna, ca en halvmil, och det verkar han nöjd med.
Han försvinner som skjuten ur en kanon när matte säger "varsågod" eller "framåt" men stannar ändå på kommando, eller kommer på inkallning och sätter sig ned för att låta andra hundar passera. Springa "fot" brevid cykeln däremot har han svårt för... han har väl för mycket tävlingsinstinkt och ökar konstant tempot tills han hamnat framför cykeln. Konstanta påminnelser och så går det hyfsat.
Mot slutet av turen var han lite lugnare och travade på ca 50 meters avstånd framför utan att fara runt som en missil med trasiga styrraketer.
Livsglädje, minsann. Matte misstänker att Nico har överdoserat på det.
I övrigt är Norrland fantastiskt vackert.
Grattis Nico på treårsdagen!
Och vilken stor pojke han har blivit! Ibland funderar matte på om någon smugit in och bytt ut dårskallen till ung-byracka med någon slags vuxen, sansad hund när hon inte tittade..? För det första är han lydig, och för det mesta är han rätt sansad (ja, nåväl, jämfört med hur han var...), och han verkar ha anpassat sig till den mycket lägre aktivitetsnivån här uppe i Västerbotten medan matte studerar igen.
Matte är fortfarande orolig för vad som kommer ske uppe på de kliniska terminerna, men på något sätt får det lösa sig.
Matte och hund har haft några härliga skidturer här uppe genom norrlandsskogarna. En bit hemifrån finns faktiskt ett "hundspår" där tanken är att man ska åka skidor med sin hund, vilket självklart har utnyttjats när tillfälle bjudits!
Dåliga nyheter är dock vad som skedde i december-januari. Matte var och höftledsröntgade byrackan. Tänkte inte så mycket på det, hunden har ju fina rörelser och har aldrig visat minsta tecken på höftproblem, men resultatet kom tillbaka som ett D. Ett D? Matte blinkade flera gånger innan hon gick med på vad hon såg. Men vid det här laget har väl resultatet sjunkit in. D-höfter, jaha. Då blir det ingen tjänstehund av honom i Sverige.
Borde heller inte köra drag med honom, säger veterinären, och matte funderar på skidåkningen... Fast han drar ju bara intensivt i 1-2 km, sedan halvspringer han framför och håller linan någorlunda sträckt utan att egentligen ta i. (Förutom om någon kör om, då blir det minsann fart på spektaklet igen...) Och han visar inga tendenser på att ha ont eller vara stel eller vinglig efteråt.
D-höfter, jaha. Så var det med den saken. Han kanske får problem med lederna när han blir äldre, men än så länge är han fortfarande en hejdlös studsboll av överskottsenergi, och rör sig hur fint och ledigt som helst. Han har ju god muskulatur, åtminstone.
Framtiden kommer tids nog. Ingen idé att oroa sig i onödan.
Nu har matte och Nico varit ute på riktig bevakningsträning i skogarna utanför Umeå. Vädret har varit fint, temperaturen några grader under noll (torrt med tunt snölager på backen). och gruppen verkar trevlig.
Matte däremot har lite träning framför sig, och Nico likaså. Figurantintresse har hunden ju, men några klockrena markeringar var det inte tal om, och matte är ju så van att bara hänga på i linan och lita på hunden. Så ljudövningarna blev från början lite av ett "hunden drar, matte hänger på, figurant hittas", även om matte inte är helt säker på vad hunden reagerade på. (Det hon vet är att hunden reagerade och ville ut, men exakt varför var osäkert. Dock hade ju hunden rätt..?) Hur som helst ska nu matte ta sig i kragen och vara lite mer disciplinerad i övningsupplägg och i när hunden får gå ut. Och hund ska belönas för tydliga, vackra markeringar.
Det blir nog inga problem. Nico lär sig snabbt.
Matte passar på nu innan snön återvänder att spåra med gurkhakrigaren (dvs Nico). Så vid 15.15-tiden på väg hem från studierna la matte ett spår. När hon anländer hemma är sambon redan ute med hunden (!!!), så matte lyssnar på ljudbok och slumrar tills de återkommer, och tänker sedan att "tja, spåret kan ju få ligga en stund". Så vid 17.25 lämnar gurkhakrigaren och matte lägenheten tillsammans med spårselen. Chansen att hund redan då har listat ut vad som är på gång är måttligt stor... han känner nämligen igen sin spårsele.
Hur som helst. Vid det här laget är det redan mörkt och matte blir lite orolig, eftersom spåret går genom lite knepig och gropig skog och hon har ingen lust att snubbla eller trampa snett och skada sig. Och gurkhakrigaren kommer ju ha lika bråttom som vanligt i spåret...
Men vi når i alla fall spårets start och hunden gör ett fin-fint spontanupptag och sedan trampar han i cirklar med svansen i full sving medan matte försöker få honom att stå stilla så hon får på spårselen. Med denna pärs överstökad bär det sedan iväg in i mörkret. Matte ser inte mycket alls och håller en arm framme för att inte behöva närmare bekanta sitt ansikte med något träd. Hon bromsar i linan och tar korta steg och hoppas på så vis slippa olyckor. Under tiden vet hon inte alls mycket om vad hunden håller på med förutom att han verkar väldigt säker på sin sak, och det kom ju en U-sväng efter ett tag, ungefär där den borde varit... och 90-vinkeln gick inte heller så illa. Så plötsligt tar det stopp i maskineriet och hon ser ned och där sitter hunden och väntar tålmodigt med apporten i mun.
Vad nu?!
Hund brukar a) skita i apporter för de är tråkigare än spåret, och b) tugga frenetiskt på de apporter han får tag på, antagligen lite stress för han förväntar sig att matte ska ta dem från honom.
Men nu sitter han där med apporten stilla i mun och väntar på att något ska hända.
Hur som helst, matte tar apporten (två hopbundna gamla strumpor) och belönar (med en halv portion mat, behöver ju inte öka spår-stressen genom att erbjuda kong eller leksak).
Antagligen måste det haft något att göra med hur lite matte störde hund under genomförandet. Antagligen gör matte detta omedvetet under dagsljusspår. (Matte har alltid varit en stor förespråkare av mörkerspår som hundförarträning...) Hur som helst är matte väldigt nöjd.
Så, Umeå. Den senaste veckan har vi haft snö. Och mer eller mindre is. Så matte är inte alls nöjd med Nicos gå-i-koppel förmåga. Eller ska vi kalla det 'oförmåga'? Någonting med ett halvår i arbetshalsband som man fick dra i ledde till att han helt glömde bort hur man 'går fint'. Suck. Och med is under fötterna känner sig matte inte riktigt i bästa läge att korrigera fram en förbättring... något som tar väldigt mycket tid.
Hur som helst. Nico har tråkigt vissa dagar här uppe i Umeå, men i övrigt går det ingen nöd på honom. Mattes nya sambo kattmänniskan börjar arta sig som hundmänniska också. Vissa dagar kommer matte hem och blir inte överfallen av glad belgare och inser efter några minuters förvirring att... sambon har tagit ut hunden?! Faktiskt rätt skönt att ha lite assistans i hundskötandet. Å andra sidan var matte på föräldrabesök i helgen och lämnade Nico med sambon, och saknade faktiskt hunden. Kändes hela tiden som om hon 'glömt' att rasta eller mata hunden. Så blir det när man har hund för länge; det sätter sig i ryggmärgen och man känner sig vilsen utan det. Matte kom tillbaka till Umeå igår kväll, och så imorse tog hon och hund en tidig promenad på nästan två timmar. Väldigt skönt.
Nico verkade dock väldigt stressad. Undrar varför. Funderar på om mattes konstanta "småaktiverande" med lydnadsövningar och sök-moment under morgonpromenaderna höjer förväntningarna för mycket. Ska koppla bort det några dagar och "bara gå" istället. och se om hunden varvar ned lite.
På hundträningsfronten. Matte har anmält in sig till SBK här uppe och tänker börja träna bevakning. Vi får se hur det går, då Nico anser att skallmarkering är det bästa som uppfunnits sedan matskålen, och att få honom att jobba under tystnad - som en god bevaknings/försvarsmaktshund ska göra - kan bli lite av en utmaning.
Bevakningsinstruktören här uppe tittade på Nico och prövade de klassiska arbetslustarna och social/hantering... han försökte faktiskt lyfta Nico, och matte såg på och tänkte "ja, detta kan bli intressant". Nico såg ju inte stormförtjust ut, men han tolererade lyftet utan protest. Kanske en fördel att matte lyfter honom ofta själv och låtit andra göra likadant, så han är ändå van vid att få lämna backen ibland. Slutsatsen blev "en öppen och social hund med stor arbetslust". Social och arbetslust håller matte med om utan att blinka, men öppen vet hon inte riktigt... Nico har nästan split-personality över det. Ibland är han hur öppen som helst, och ibland inte, och matte har aldrig riktigt lyckats sätta fingret på vad som avgör.
Men det ska bli kul att träna lite "på riktigt" igen. Matte har till och med övervägt ett bilköp för att underlätta brukshundsklubbandet, men är inte helt säker. Förvisso, med den typ av bil matte är ute efter, kan hon sälja den igen för ungefär inköpspriset då pengarna börjar tryta, men det är ju en kostnad att bara äga bilen också. Skulle dock bli mycket lättare att vara brukshundsmänniska med en bil inom räckhåll än utan...
I övrigt har matte tagit lite bilder och tänker sätta upp dem inom en snar framtid. När hon får tid.
Uppsliten vid rötterna och dumpad i ny miljö.
Det är väl ungefär så Nico känner sig. Matte känner sig ganska uppsliten vid rötterna hon också, men för hennes del räknas det väl som frivilligt/självvalt, om inte direkt med gränslös glädje. Hur som helst lämnas Oslo och veterinärstudiet och väktarhund-tillvaron, och matte med hund landar i Umeå för läkarstudium istället. Pga allergier är den officiella grunden, men det kallas väl i folkmun för att "fega ur". Man vet aldrig riktigt hur sådana där autoimmuna tillstånd utvecklar sig vidare, och om matte jobbat med pälsdjur resten av livet kunde det lika väl gått från illa för katter till illa för alla djur som från illa för katter och småreaktioner på andra pälsar till ingen reaktion på andra och småreaktioner på katt. Hur som helst vill matte inte medicinera hela livet, hon har läst för mycket om mediciner. Och vill inte bli skrivbordsveterinär heller. Men nog om det.
Landat i Umeå. Bor nu i en trea, 12 minuters cykelväg från universitetet, och även om läkarlinjen saknar hundkennel (!!!) så har vi 1 timmes lunchrast var dag och matte hinner därmed hem och rasta hund under de längre dagarna. Ergo ingen kris på ha-kvar-hundfronten ännu. Ska se hur de framtida terminerna artar sig.
Flyttade in i ett rum i en trea som en äldre läkarstudent hyrde i första hand av det lokala bostadsbolaget, men vips uppstod tycke och nu måste man säga att matte bor sambo och Nico har fått vänja sig vid nytt #2; matte har pojkvän. Nico verkade först tycka att detta var en ytterst oroväckande utveckling. Men så vande han sig. Han är fortfarande rätt ivrig på att klättra på matte och pocka på uppmärksamhet om han tycker att det kramas för mycket, men det är mest i hälsningsritualer när matte först kommer hem på eftermiddagen då han gärna vill ha matte för sig själv. Annars har han accepterat läget.
Förutom att, hrm, den nya pojkvännen är ju en kattmänniska. Och hans beteende gentemot hunden... vi jobbar på saken. Som det var först tyckte Nico att man kunde köra över honom lite och klättra upp och slicka honom på öronen istället för att göra som han sade. Det blir nog bättre.
Idag var vi ute och matte försökte lära pojken lite figurantbeteende, så att han kan figurera i söksövningar och de absolut enklaste skydds- och visitationsövningarna (med kong som belöning, inte med ärm). Nico var om inte annat väldigt väldigt glad över att få "jobba" lite, och gick rätt bra då matte var förare. Då matte bytte och blev figurant istället och pojken skulle försöka vara hundförare så påminde Nico om exakt hur mycket jobb matte faktiskt lagt på att få fram den förigheten.
Nico lydde nämligen inte pojken. Som i, han totalt ignorerade vad pojken sa. Och pojken har ju inte hunnit lära sig hur man korrigerar ännu... Om inte hunden lyssnar första gången skärper man tonen. Om inte hunden lyssnar andra gången, så måste det hända något. Man kan inte bara låta hunden ignorera kommandon!
Men men. Vi jobbar på saken, som sagt. Och Nico är väl inte den enklaste hund att "börja" på för en inbiten kattmänniska...
I övrigt verkar Nico anpassa sig fint till att bli studenthund igen. Jo, visst visar han vissa tecken på att vara uttråkad ibland, och han har inte varit så illa på att plocka skor och kläder sedan han var valp (han gör det för att få uppmärksamhet, eller för att försöka locka fram lek eller promenad), men å andra sidan är han redan lugnare denna vecka än förra veckan.
Och närheten till lantstället betyder ju att vi varit ute på landet två helger redan, och Nico ääälskar vårat lantställe. Då har vi och faster (som har en Cavalier King Charles Spaniel) varit ute och spårat.
Nico är som alltid överlycklig när han får ett spår. Och det är lite roligt att jämföra sällskapshunden Ozzys intensitet med Nicos. Det är som natt och dag... även fast när vi gav Ozzy ett jaktspår (matte sprang och gömde sig och Ozzy fick se det) så fick vi upp ett riktigt fint tempo. Nico däremot var igång med nosarbete och smet innan selen ens satt på plats för att börja leta spåret. Han visste vad som var på gång redan när selen plockades upp ur packningen i stugan och uttryckte sin glädje med sin sedvanliga studsande iver. Hans spår var över lag tre timmar äldre än Ozzys och ändå drog han iväg som en ångvält. Noggrann var han också... nåja, åtminstone inte slarvigare än vanligt. Men lite bråttom har han ju alltid.
Så la vi ett spår som gick från skog och ut på ett fält, med vinklar och krokigheter ute på fältet, mellan diken och vattenpölar och rader av träd (det är en hästhage, uppdelad av korsande diken och trädrader som ska ge skugga till hästarna). Det blev med ens svårare. Nico började genast vinda och ville dra iväg och fel håll hela tiden. Matte gick faktiskt in och styrde istället för att låta hunden släpa henne femtio meter fel. Hon stannade helt enkelt där hon visste att spåret svängde och väntade tills Nico sänkt nosen och börjat jobba igen, istället för att låta Nico slita iväg åt något intressant håll. Blev också ominlärning på att säga "bra" när hunden gör rätt. Matte gjorde det en gång, med resultatet att Nico omedelbart släppte spåret för att se upp efter en belöning. Efter det höll matte truten och lät hunden jobba.
Aja, hur som helst. Matte har (human)anatomi att lära sig. Det är som djuranatomi, fast färre djurarter. Med andra ord, något enklare. Just nu är det en arbetsuppgift om innerveringen av ögat och ögats muskulatur och kopplingar till olika hjärntrauman. Mycket intressant, men ganska tungt.
Och för Nico? Det blir tuggpinne och tupplur under vardagsrumsbordet.
Nu har det hänt!
Nico har repeterat det moment han missade på godkänningsprovet och klarat det. Sök-biten tog han med glans, även om hundens beteende under visitationer lämnar lite övrigt att önska. Och matte behöver påminnas om att inte bara låta hunden släpa henne rakt in i lokalen; bättre, när man vet att man har en så het hund, att ställa sig i dörren tills man är säker på att hunden har kontrollerat närområdet.
Hrm, hur som helst. Hund är nu fullt godkänd väktarhund, och kommer få ett diplom och allt. Matte är gratulerad för att det trots allt är rätt ovanligt med Laekenois som tjänstehund (och, hrm, det kan finnas skäl därtill, hrm...)
Men detta precis i tid till att matte och hund lämnar jobbet och lämnar Norge i slutet av veckan; matte ska bli student igen och Nico ska bli hobby-tränings hund. Får se vad det blir för träning; spår eller sök i första hand, skydds endast om matte finner vettigt folk att träna för.
Så det har även varit avskedskalas med tre olika tårtor på hundträningen igår kväll. Trevligt, men... det är ju lite vemodigt att lämna träningsgänget. Även om det finns förhoppningar om att kunna sommarjobba nästa sommar.
amused
pleased