Wikipedia

Världsmästerskapet i fotboll för damer 1971

damlandslagsturnering i fotboll

Världsmästerskapet i fotboll för damer 1971[a] (Copa Angel de Oro) var den andra inofficiella dam-VM-turneringen, efter turneringen i Italien året innan. I likhet med föregångaren arrangerades den utanför Fifa, av den dåvarande Italien-baserade organisationen FIEFF (Fédération Internationale et Européenne de Football Féminine[b]). Arrangörsland var Mexiko, där finalen på Estadio Azteca spelades inför minst 110 000 åskådare.[3] Danmark vann finalen med 3–0 mot Mexiko.

Världsmästerskapet i fotboll för damer 1971
Copa Angel de Oro; Trofeo Martini & Rossi
Programhäfte för turneringen.
Programhäfte för turneringen.
Evenemangsfakta
Datum15 augusti–5 september 1971
ArrangörFEFF och Martini & Rossi
VärdnationMexiko Mexiko
StadMexico City & Guadalajara
Spelplatser2
Arenor2
Deltagare
Kval6 kvalgrupper
Nationer6
Statistik
Matcher11
Mål39 (3,5 per match)
Flest målDanmark Lis Lene Nielsen (5)
0
Förstaplats Guld Danmark
Andraplats Silver Mexiko
Tredjeplats Brons Italien
• 4:e plats Argentina
 Föregående Följande 
VM 1970 VM 1991

Arrangemanget var en oberoende tävling, vid en tid då Fifa, kontinentala och nationella fotbollsförbund i många fall knappt ägnade sig åt damfotboll. Copa Angel de Oro var ett kommersiellt evenemang helt utanför Fifas kontroll, vilket skapade spänningar inom idrottsrörelsen och den ännu outvecklade damfotbollen. Kommersiellt blev den en framgång, sponsrad av en dryckestillverkare och marknadsförd via Mexikos största mediebolag. Bristen på uppföljning ledde till att evenemanget länge var relativt okänt, men 2023 gav den nyproducerade filmdokumentären Copa 71 det hela stor uppmärksamhet.

Historik

redigera

Bakgrund

redigera

Under FIEFF-kongressen i Turin i december 1970 utsågs Mexiko som värd till huvudturneringen i ett kommande dam-VM. Mexiko hade redan arrangerat OS 1968 och hade efter herr-VM-turneringen 1970 erfarenhet av arrangemang av fotbollsturneringar. Huvudsponsor skulle bli dryckestillverkaren Martini & Rossi, som såg en möjlighet att synas på en tidigare outnyttjad del av idrotten, och man lovade att bekosta matchdräkter, resor och logi.[4]

Huvudturneringen skulle innehålla sex lag, där arrangörslandet Mexiko var ett, fyra skulle komma från Europa och det sjätte från Sydamerika. Dessa lag skulle väljas ut efter kval som planerades hållas under våren 1971. Ansökningstiden var satt till januari 1971, men i början av mars månad hade endast elva europeiska lag anmält intresse. Inget icke-europeiskt lag hade då anmält sig till kvalspelet; organisatörerna hoppas på ansökan från Brasilien som dock inte var medlemmar av FIFF.[3]

Oberoende organisation

redigera
Fördjupning: FIEFF

Tidigt 1970-tal var damfotbollen outvecklad även i många "utvecklade" fotbollsnationer. Exempelvis hade damfotbollen varit förbjuden i England sedan 1921,[5] och efter en kort popularitet för sporten åren runt 1920 bestämde sig FA för att "fotboll är helt opassande för kvinnor".[6] Därefter förbjöds kvinnor från att spela på planer ägda av klubbar associerade med FA.[7]

I Italien bestämde sig en grupp affärsmän under 1969 för att grunda ett internationellt förbund för damfotboll. Under året hade det nybildade italienska damfotbollsförbundet arrangerat ett första inofficiellt dam-EM,[8] efter att den italienska damfotbollsligan startats året innan. Och i början av 1970 bidrog ovannämnda företagare till det officiella grundandet av FIEFF, där internationella damfotbollsturneringar stod på agendan. Redan under 1970 arrangerades ett första dam-VM i Italien, i form av en inbjudningsturnering med sju deltagande länder.

I fallet England var FA inte en lämplig samtalspartner vad gäller etablerandet av ett damfotbollslag, och nybildade WFA ansåg sig inte ha tillräckligt med tid för att sätta samman ett damlandslag. Istället kontaktades Harry Batt, en entreprenör från Luton som 1969 grundat den tidiga damfotbollsklubben Chiltern Valley Ladies,[4] i ett allmänt ökat intresse för fotboll (bland pojkar och flickor) efter Englands VM-guld 1966. Batt bidrog 1969 till grundandet av WFA (Women's Football Association), vilket året därpå ledde till att FA tog tillbaka sitt tidigare förbud mot damfotboll.[6]

Batts delaktighet i formerandet av ett engelskt damlag att skicka till Mexiko ledde däremot till kritik från Fifa, liksom från WFA som utan Batts medverkan själva hade inlett en lite långsammare process för att utse ett engelskt damlandslag.[6] Fifa började organisera damfotboll först under 1980-talet.[7] Det renderade även Batt livstids avstängning från FA.[4] Batt, assisterad av sin fotbollsspelande hustru June,[6] hade redan innan i praktiken fungerat som förbundskapten för de engelska damlag som skickats till EM i Italien 1969 och VM i samma land året därpå. Många eller de flesta av spelarna till dessa engelska representationslag hämtades från Chiltern Valley, som ingalunda var det bästa klubblaget inom dåtida engelsk damfotboll.[9] Batts lag hade det officiella namnet British Independents och bar inte de tre lejonen från engelska landslagskläder, i ett försök att blidka WFA, men i den mexikanska pressen och på resultattavlor kom laget ändå att beskrivas som "Inglaterra" (England).[6]

WFA ville hålla sig så långt från proffsfotboll och sponsorinkomster, eftersom deras enda intäkter var ett mindre statsbidrag öronmärkt för amatöridrott. WFA:s engelska damlandslag, baserat på rikstäckande talangjakt, presenterades till slut hösten 1972, och dess första match var en 3–2-seger mot Skottland.[6]

Kvalspelet

redigera

Vid lottdragningen till kvalgrupperna 31 mars fanns tolv europeiska lag, där Spanien lagt till sin medverkan under mars månad. De sammanlagt sex kvalgrupperna var som följer:[3]

  1. Italien, England och Österrike.
  2. Frankrike och Nederländerna; Tjeckoslovakien avstod sin kvalplats.
  3. Danmark; Belgien och Sverige avstod sina kvalplatser.
  4. Spanien, Schweiz och Västtyskland avstod alla sina kvalplatser.
  5. Argentina.
  6. Mexiko; direktkvalificerat som värdland.

Slutligen genomförde endast fem av de tolv utsedda kvallagen från Europa några kvalmatcher, och inget från Sydamerika. Detta innebar att den ensamma ansökan från Argentina gav direktbiljett till huvudturneringen i Mexiko. Några lag från Afrika, Asien, Karibien eller Oceanien nämndes inte i kvalspelsdiskussionerna.[3]

Kvalspelet genomfördes sedan under våren/försommaren. I kvalgrupp 1 vann Italien med 7–0 över England, varefter England slog Österrike med 3–0 och Italien besegrade Österrike med 6–0. Alla tre matcherna avgjordes på Sicilien och Sardinien, och till slut kvalificerade sig Italien och England till huvudturneringen i Mexiko. Ursprungligen skulle endast ett lag kvalificera sig från varje kvalgrupp, men eftersom inget lag kvalificerade sig från kvalgrupp 4 gavs denna plats till England som tvåa i kvalgrupp 1.[3]

I kvalgrupp 2 genomfördes endast en match, efter att Tjeckoslovakien dragit sig ur kvalspelet. Frankrike vann med 4–0 över Nederländerna och kvalificerade sig därmed till Mexiko. Informationen rörande den här matchen, som genomfördes 17 april i Hazebrouck i nordligaste Frankrike, var förvirrande. Bland annat hade ingetdera laget informerats om att det var en tävlingsmatch, och både Frankrike och Nederländerna hade uppfattningen att det rörde sig om en träningsmatch inför en senare tävlingsmatch i maj.[3]

Danmark och Sverige spelade två träningsmatcher under året. Ingen av dessa räknades dock som kvalmatch inför huvudturneringen i VM.[3]

Kvalgrupperna 4, 5 och 6 var odramatiska, eftersom inga matcher spelades. Utan deltagande lag i kvalgrupp 4 fick andraplacerade England från grupp 1 istället den biljetten till Mexiko. Argentina och Mexiko saknade motståndare i sina respektive grupper och kvalificerade sig utan tävlande. Så sent som i mitten av juni väntade vissa på ett möjligt kvalspel i Sydamerika, där Chile och Costa Rica nämndes. Slutligen bekräftades resultatet av kvalspelet (eller bristen därav) den 23 juni.[3]

Huvudturnering

redigera

Arrangemang och marknadsföring

redigera
Officiella väskan för turneringen.
Presentation av Mexikos spelare.
Albanskt frimärke som hågkommer Estadio Azteca och herr-VM 1970.

Huvudturneringen avgjordes mellan 15 augusti och 5 september i Mexiko, dit sex lag kvalificerat sig och där huvudsponsorn Martini & Rossi bekostade reskostnader och logi.[10] Fiendskapen från Fifa-anslutna förbund ledde bland annat till att inga arenor kontrollerade av Mexikos fotbollsförbund kunde komma ifråga.[7] Resultatet blev att de privatägda Estadio Azteca i Mexico City och Estadio Jalisco i Guadalajara istället blev matcharenor, med stor publiktillströmning som följd.[11][12][13]

I ett försök att minska allmänhetens kritik mot VM-turneringen lyfte arrangörerna fram spelarnas kvinnliga egenskaper – inte minst utseendemässigt. Till matcherna var spelarna klädda i ljusa och mångfärgade tröjor, kompletterade med "hotpants" av modernt snitt.[2] Målstolparna var målade i rosa, och kvinnliga säkerhetsvakter var även de klädda i rosa. Uppvisningar av lättklädda drillflickor omgav matcherna, och efter själva matchen skulle spelarna besöka en "skönhetssalong" för att kunna "fräscha upp sig" inför mötet med pressen. Turneringsmaskoten Xochitl hade mörkt hår med tofsar, och den unga flickans söta framtoning bidrog till att underminera fokuset på de rent idrottsliga prestationerna.[7]

Den medvetna sexualiseringen av de kvinnliga spelarna ledde dock till ökad uppmärksamhet för turneringen och att många av matcherna fick välfyllda läktare.[7][13] Delaktig i marknadsföringen var det stora mexikanska medieföretaget Televisa, som gärna såg att den omfattande medieuppmärksamheten från herr-VM 1970 fortsatte. Det var Televisa som ägde de båda arenorna Estadio Azteca och Estadio Jalisco, där matcherna kom att spelas under turneringen.[2] Turneringen var därför till stor del ett kommersiellt evenemang, mer än en feministisk markering.[12]

Gruppspelet

redigera

Mexiko, Argentina och England spelade mot varandra i grupp A, medan Danmark, Italien och Frankrike var motståndarna i grupp B. I gruppspelet möttes varje lag en gång, och ettan plus tvåan garanterades en semifinalplats.[3] De uttagna spelarna var i många fall unga; Mexikos lag bestod av spelare mellan 15 och 22 års ålder,[14] och i Englands lag deltog en 13-åring.[15] De engelska spelarna hade i de flesta fall spelat fotboll från tidig ålder, även om de ofta inte kunde delta i pojklag (i brist på flicklag).[6]

I grupp A slog Mexiko Argentina med 3–1. Därefter vann Argentina med 4–1 över England, innan Mexiko besegrade England med 4–0 (endast ett dygn senare[6]). Alla tre matcherna avgjordes på Estadio Azteca, där Mexikos båda matcher sågs av uppskattningsvis 90 000 åskådare per match.[3] De engelska spelarna var inte förberedda för Argentinas enligt engelskorna onödigt hårda spel.[6]

Spelet i grupp B inleddes med att Danmark besegrade Frankrike med 3–0. Därefter vann Italien över Frankrike med 1–0, och i den sista gruppspelsmatchen spelade de redan semifinalklara lagen från Danmark och Italien 1–0. De tre matcherna utspelades på Estadio Jalisco i Guadalajara, inför en publik på mellan 13 000 och 20 000.[3]

Placeringsmatcher och semifinaler

redigera

I matchen om femte plats möttes Frankrike och England, inför 25 000 åskådare på Estadio Azteca och med Frankrike som vinnare via slutsiffrorna 3–2. Matchdomaren Gracia González (även noterad som Grecia del Ángel) var den enda kvinnliga domaren under turneringen.

På grund av skador tilläts England ta in tre mexikanska spelare i laget. Den 14-åriga Cecilia Gallegos reste efter turneringen till England, inledde spel för den engelska klubben Chiltern Valley Club och spelade även 1972 minst en match för Englands landslag.[3]

I den första semifinalen vann Danmark över Argentina med 5–0. Dagen därpå (29 augusti) besegrade Mexiko Italien med siffrorna 2–1. Båda matcherna spelades på Estadio Azteca, där Mexiko-matchen hade en publik på 80 000. Den matchen innehöll även dramatik i form av en utvisad italiensk förbundskapten och en slutsignal flera minuter före full tid, efter slagsmål mellan flera spelare.[3]

Femte september spelades matchen om tredje pris, mellan Argentina och Italien. Det sistnämnda laget vann övertygande med 4–0, efter tre mål av Vignotto.[3]

Final och extramatch

redigera

Turneringens final utkämpandes mellan hemmalaget Mexiko och Danmark, där Danmark vann med siffrorna 3–0. Alla tre målen gjordes av 15-åriga Susanne Augustesen,[6] även om vissa källor noterat det första målet som ett mexikanskt självmål.[3] Finalen spelades på Estadio Azteca inför minst 110 000 åskådare, den största noterade åskådarsiffran på en damfotbollsmatch.[3] Även publiksiffror på 111 000[14] och 112 500[16] har nämnts.

Danmark erhöll för turneringsvinsten Martini & Rossi Cup, en pokal utformad som en Nike med vingar.[15]

Efter turneringen spelades en välgörenhetsmatch betitlad som Copa Xóchitl, till förmån för de mexikanska spelarnas familjer. Även denna match, mellan Mexiko och Argentina och med slutresultatet 1–1, spelades på Estadio Azteca. De båda lagen tilldelades efter matchen identiska troféer.[3]

Matcher (huvudturneringen)

redigera

Matcherna i huvudturneringen spelades med två halvlekar à 35 minuter vardera.[3]

Grupp A

redigera
15 augusti 1971  Mexiko 3 – 1  Argentina Estadio Azteca
Rubio Mål 21′, 49′
Hernández Mål 30′
 (2 – 1)
Rapport		 Mål 35′ Cardozo
 Mexico City
Publik: 90 000
Domare: Giuseppe Cosentina (Italien)
21 augusti 1971  Argentina 4 – 1  England Estadio Azteca
Selva Mål 6′, 31′, 35′, 63′ (str.)
 (3 – 1)
Rapport		 Mål 13′ Rayner
 Mexico City
Publik: 25 000
Domare: José López Torres (Mexiko)
22 augusti 1971  Mexiko 4 – 0  England Estadio Azteca
Rangel Mål 5′
Aguilar Mål 49′, 61′
Huerta Mål 63′
 (1 – 0)
Rapport		 Mexico City
Publik: 90 000
Domare: Stéphane Frère (Frankrike)

Grupp B

redigera
18 augusti 1971  Danmark 3 – 0  Frankrike Estadio Jalisco
Augustesen Mål 5′
Nielsen Mål 27′, 66′
 (2 – 0)
Rapport		 Guadalajara
Publik: 15 000
Domare: Antonio Salazar (Mexiko)
21 augusti 1971  Italien 1 – 0  Frankrike Estadio Jalisco
Schiavo Mål 25′
 (1 – 0)
Rapport		 Guadalajara
Publik: 20 000
Domare: Derrick Caves (England)
22 augusti 1971  Danmark 1 – 1  Italien Estadio Jalisco
Hansen Mål 10′
 (1 – 1)
Rapport		 Mål 39′ Avon
 Guadalajara
Publik: 13 000
Domare: Jean-Pierre Minarich (Schweiz)

Match om femte plats

redigera
28 augusti 1971  Frankrike 3 – 2  England Estadio Azteca
Binard Mål 12′
Henry Mål 22′
Tschopp Mål 32′
 (3 – 2)
Rapport		 Mål 10′ Barton
Mål 17′ Cross
 Mexico City
Publik: 25 000
Domare: Grecia del Ángel (Mexiko)

Semifinaler

redigera
28 augusti 1971  Danmark 5 – 0  Argentina Estadio Azteca
Nielsen Mål 35′, 48′ (69)
Hansen Mål 52′
Frederiksen Mål 64′
 (1 – 0)
Rapport		 Mexico City
Publik: 30 000
Domare: Antonio Salazar (Mexiko)
29 augusti 1971  Mexiko 2 – 1  Italien Estadio Azteca
Hernández Mål 7′, 24′ (str.)
 (2 – 1)
Rapport		 Mål 6′ Varone
 Mexico City
Publik: 80 000
Domare: Stéphane Frère (Frankrike)

Match om tredje pris

redigera
4 september 1971  Italien 4 – 0  Argentina Estadio Azteca
Vignotto Mål 4′, 32′, 67′
Schiavo Mål 63′
 (2 – 0)
Rapport		 Mexico City
Publik: 50 000
Domare: Antonio Salazar (Mexiko)

Final

redigera
5 september 1971  Mexiko 0 – 3  Danmark Estadio Azteca
(0 – 2)
Rapport		 Mål 28′, 42′ (51) Augustesen
 Mexico City
Publik: 112 500[1][16]
Domare: Jean-Pierre Minarich (Schweiz)

Uppmärksamhet och efterspel

redigera

I kulturen

redigera

VM-turneringarna 1970 och 1971 är dåligt kända och dokumenterade.[17] De båda inofficiella turneringarna fick inget direkt uppföljning och stöttades inte av officiella internationella fotbollsorgan.[18] Den tredubbla målskytten i finalen, Susanne Augustesen, övergick spela professionell fotboll i Italien där hon mellan 1974 och 1995 spelade i nio olika lag och enligt uppgift vann blev ligans bästa målgörare tio gånger. Finalvinnaren Danmark etablerade först 1972 sitt första officiella landslag, där Augustensen aldrig kom att uttagen som spelare.[19]

Efter millennieskiftet har dock flera dokumentärfilmer producerats om evenemanget. Detta inkluderar den danska dokumentär-filmen Da Danmark blev verdensmestre i fodbold från 2017.[20]

2023 producerades den spanskspråkiga filmdokumentären Tan cerca de las nubes[21] (även känd som Copa 71[17][13]), sänd på svenska SVT under titeln Copa '71 – succén som tystades ner.[22] Filmen, där Alex Morgan och systrarna Serena och Venus Williams fungerade som exekutiva producenter,[4][17] fokuserar på det mexikanska laget som deltog i de båda turneringarna 1970 och 1971.[23] Dokumentärfilmen, som kom till efter diskussioner på Internet under covid-19-pandemins nedstängning, bidrog till att dam-VM-turneringen från 1971 blev känd för en större publik.[2]

FIEFF, den Italien-baserade arrangörsorganisationen för de här tidiga VM-turneringarna, lades ner 1972.[24] Utan FIEFF och utan Fifa-medverkan i de två inofficiella VM-turneringarna fick evenemangen inte någon direkt fortsättning, vilket bidrog till en bristfällig historieskrivning.[16] Att England kom sist i turneringen och den tidiga damfotbollsnationen Sverige inte ens deltog i kvalet kan ytterligare ha minskat intresset i dessa länder för medieskriverier i ämnet.[25] Fifas och FA:s aktiva ointresse för damfotboll var också en faktor i det bristande engelska medieintresset.[4]

Senare turneringar

redigera

Den kommersiella och publika framgången för dam-VM 1971 gick inte Uefa obemärkt förbi. Organisationen tillsatte samma år en kommitté med fokus på damfotboll och med målet att få till en officiell EM-turnering. Tyvärr lades kommittén, där alla ledamöterna var män, ner sju år senare utan att ha nått sitt mål. 1972 ansåg Fifa att tiden kanske snart var mogen för damfotboll, fast med en lättare boll, mindre plan och kortare matcher; diskussionen ledde dock inte till något Fifa-beslut.[7]

Turneringen följdes under 1970- och 1980-talet av internationella turneringar på lägre nivå. Detta inkluderade Mundialito-turneringarna som fyra gånger avhölls i italien.[24] Under de här två årtiondena engagerade sig även Asian Ladies Football Confederation i olika tävlingsarrangemang i främst Öst- och Sydostasien.[7]

1986 talade den norska delegaten Ellen Wille på den 45:e Fifa-kongressen i Mexico City, där hon krävde bättre stöd för damfotboll från organisationen.[24] Två år senare arrangerades Fifas inbjudningsturnering i Kina, innan Fifa lät arrangera sin första VM-turnering i fotboll för damer 1991.[24]

Det första inofficiella EM i damfotboll arrangerades 1969 i Italien, där hemmanationen vann finalen mot Danmark. En lika inofficiell uppföljare ägde rum tio år senare, där Danmark vann finalen mot Italien.[26] En "halvofficiell" EM-turnering 1984 arrangerad av Uefa följdes 1987 av det första officiella EM.

Kommentarer

redigera
  1. ↑ Känt Copa '71 eller Copa Angel de Oro, och segrarrrofén som Martini & Rossi Cup.[1]
  2. ↑ Även känd på engelska som Federation of Independent European Female Football.[2]

Referenser

redigera
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 18 juli 2026.

Noter

redigera
  1. 1 2 ”1971 - Copa | Chicago Stars FC” (på amerikansk engelska). https://chicagostars.com/timeline-content/1971-copa/. Läst 25 augusti 2026.
  2. 1 2 3 4 Hall, Matthew (8 september 2023). ”Copa 71: when 112,500 fans packed out the unofficial Women’s World Cup final” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/football/2023/sep/08/copa-71-when-112500-fans-packed-out-the-unofficial-womens-world-cup-final. Läst 27 augusti 2026.
  3. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 Garin, Erik; Örjan Hansson, Neil Morrison (2001/2021). ”II Campeonato Mundial de Fútbol Femenil (Women) 1971”. www.rsssf.org. https://www.rsssf.org/tablesm/mundo-women71.html. Läst 18 augusti 2026.
  4. 1 2 3 4 5 Williams, John (7 mars 2024). ”Copa 71: how the first women’s World Cup was erased from footballing history” (på amerikansk engelska). The Conversation. https://theconversation.com/copa-71-how-the-first-womens-world-cup-was-erased-from-footballing-history-225199. Läst 25 augusti 2026.
  5. ↑ Estefanía Camacho Jiménez (28 juni 2023). ”Este fue el origen y la historia Mundial de Futbol Femenil” (på spanska). Malvestida. https://malvestida.com/2023/06/historia-origen-del-mundial-de-futbol-femenil/. Läst 25 augusti 2026.
  6. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Youngs, Ian. ”The lost lionesses”. BBC Sport. https://bbc.com/sport/extra/LNoYd7se8m/the-lost-lionesses. Läst 26 augusti 2026.
  7. 1 2 3 4 5 6 7 Pieper, Lindsay (2 juli 2015). ”The Beleaguered History of the Women’s World Cup” (på engelska). Sport in American History. https://ussporthistory.com/2015/07/02/the-beleaguered-history-of-the-womens-world-cup/. Läst 27 augusti 2026.
  8. ↑ Erik Garin, Örjan Hansson & Neil Morrison (2 september 2021). ”Coppa Europa per Nazioni (Women) 1969” (på engelska). www.rsssf.org. https://www.rsssf.org/tablese/eur-women69.html. Läst 27 augusti 2026.
  9. ↑ ”Lionesses' first (unofficial) European tournament?” (på brittisk engelska). National Football Museum. 2025. https://nationalfootballmuseum.com/stories/lionesses-first-weuro/. Läst 27 augusti 2026.
  10. ↑ Taylor, Louise (8 juni 2019). ”From pink goalposts to blue plaques: a history of women's football” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/football/2019/jun/08/from-pink-goalposts-to-blue-plaques-a-history-of-womens-football. Läst 25 augusti 2026.
  11. ↑ (Valiente, Celia) (30 juli 2026). ”Le football féminin espagnol (1894-1975) : essor, résistance et oubli” (på franska). Le football féminin espagnol (1894-1975) : essor, résistance et oubli. Éducation populaire et Mondes du football. https://milainaramos-tqbdy.wordpress.com/2026/07/30/le-football-feminin-espagnol-1894-1975-essor-resistance-et-oubli/. Läst 27 augusti 2026.
  12. 1 2 Williams, Rachel (11 mars 2024). ”COPA 71 Review: How an entire chapter of women’s football was erased from history - Women in Sport Charity” (på amerikansk engelska). Women in Sport. https://womeninsport.org/news/copa-71-review-how-an-entire-chapter-of-womens-football-was-erased-from-history/. Läst 27 augusti 2026.
  13. 1 2 3 Griffiths, Bronwyn ((2023)). ”1971: The Women's Football World Cup That History Forgot | Polar Global” (på engelska). www.polar.com. https://www.polar.com/en/journal/lost-1971-womens-world-cup-soccer. Läst 27 augusti 2026.
  14. 1 2 Sanabria, Lucy (27 mars 2024). ”Copa 71: Fotos del histórico pero desconocido Mundial de Mujeres en México” (på spanska). Sopitas.com. https://www.sopitas.com/deportes/copa-71-mundial-femenil-futbol-mexico-fotos/. Läst 25 augusti 2026.
  15. 1 2 Sánchez, Isco (14 oktober 2025). ”Copa ’71: el documental del Mundial femenino olvidado (1971)” (på spanska). https://lasfutbolistas.com/copa-71-el-documental-del-mundial-femenino-olvidado/. Läst 25 augusti 2026.
  16. 1 2 3 Berta Ertill Soto (23 maj 2024). ”Copa 71, el Mundial de fútbol femenil que quedó en el olvido” (på spanska). historia.nationalgeographic.com. https://historia.nationalgeographic.com.es/a/copa-71-mundial-futbol-femenil-que-quedo-olvido_21410. Läst 25 augusti 2026.
  17. 1 2 3 ”Copa 71: la historia del primer mundial de fútbol femenil que el mundo olvidó” (på mexikansk spanska). Actitudfem. 9 april 2024. https://www.actitudfem.com/entretenimiento/copa-71-la-historia-del-primer-mundial-de-futbol-femenil-que-el-mundo-olvido. Läst 25 augusti 2026.
  18. ↑ Wilson, Bill (10 december 2018). ”La poco conocida historia del Mundial México 1971, cuando el fútbol femenino alcanzó la gloria” (på spanska). BBC News Mundo. https://www.bbc.com/mundo/deportes-46511960. Läst 25 augusti 2026.
  19. ↑ Erling Tind Larsen / Søren Svendsen (9 april 2012). ”GIRL POWER!”. ekstrabladet.dk. Arkiverad från originalet den 26 juli 2012. https://web.archive.org/web/20120726111318/http://ekstrabladet.dk/skolefodbold/turneringen/50aar/article1609218.ece. Läst 6 september 2026.
  20. ↑ ”Da Danmark blev verdensmestre i fodbold” (på danska). www.dr.dk. 2017. https://www.dr.dk/drtv/program/da-danmark-blev-verdensmestre-i-fodbold_170333. Läst 6 september 2026.
  21. ↑ Aviña, Rafael (11 juli 2024). ”Fútbol femenil: TAN CERCA DE LAS NUBES, COPA 71 | Morelia Film Festival” (på spanska). moreliafilmfest.com. https://moreliafilmfest.com/futbol-femenil-tan-cerca-de-las-nubes-copa-71. Läst 25 augusti 2026.
  22. ↑ ”Copa '71 - succén som tystades ner”. svtplay.se. https://www.svtplay.se/video/ep3YJAv/copa-71-succen-som-tystades-ner. Läst 18 augusti 2026.
  23. ↑ ”Women's Soccer: TAN CERCA DE LAS NUBES, COPA 71 | Morelia Film Festival” (på engelska). moreliafilmfest.com. 11 juli 2024. https://moreliafilmfest.com/en/womens-soccer-tan-cerca-de-las-nubes-copa-71. Läst 20 januari 2026.
  24. 1 2 3 4 Guzman, Chad de (23 juni 2023). ”How the Women’s World Cup Evolved Into What It Is Today” (på engelska). time.com. https://time.com/6289539/womens-world-cup-2023-history/. Läst 25 augusti 2026.
  25. ↑ Lager, Hanna (17 augusti 2024). ”Copa 71 – det bortglömda världsmästerskapet”. Feministbiblioteket. https://feministbiblioteket.se/copa-71-det-bortglomda-varldsmasterskapet/. Läst 25 augusti 2026.
  26. ↑ ”Danmark - Italien 2 - 0 / Landskampnr: 22” (på danska). dbu.dk. https://www.dbu.dk/landshold/landsholdsdatabasen/MatchInfo/1675. Läst 12 september 2026.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Världsmästerskapet_i_fotboll_för_damer_1971&oldid=59659531”