Provinsen Punjab

Provinsen Punjab var 1858 – 1947 en provins i Brittiska Indien. Den motsvarade de senare skapade indiska delstaterna Punjab, Haryana och Himachal Pradesh,de indiska unionsterritorierna Chandigarh och Delhi, den pakistanska provinsen Punjab samt Islamabadterritoriet i Pakistan. Dess huvudstad var Lahore. Inom området fanns ett stort antal halvt självständiga vasallstater.

Punjab
1849–1947
Vapen
Punjab år 1909 Punjab år 1909
Huvudstad	Lahore
Bildades	1849
Upphörde	1947

Geografi

Den brittiska provinsen Punjab sträckte sig mellan 27° 40’ och 34° nordlig bredd samt mellan 69° 40’ och 79° östlig längd. I väster gränsade Punjab till Baluchistan och fram till 1901 till Afghanistan. Därefter skapades Nordvästra gränsprovinsen i gränslandet mot Afghanistan. I norr gränsade Punjab till Kashmir och Tibet, i öster till Förenade provinserna Agra och Oudh med floden Jumna som gräns) och i söder till Rajputana och Sindh. Inom eller i direkt anslutning till den brittiska provinsen fanns cirka 40 vasallstater. Hela området utgjorde år 1915 cirka 353 000 km^2, varav 258 000 km² låg direkt under brittiskt styra och 95 000 utgjordes av vasallstater.

Sitt namn har landet av de fem (persiska panj = fem) floder, vilka alla rinner upp på Himalaya och slutligen, förenade till en ström, rinner ut i Indus. Dessa fem floder är Jhelum, Chenab, Ravi, Beas och Sutlej. Genom dessa floder delades landet i fem delar, doáb (av do, "två", och ab, "vatten"), nämligen Sind Sagar mellan Indus och Jhelum, Jech mellan Jhelam och Chenab, Rechna mellan Chenab och Ravi, Bari mellan Ravi och den förenade Beas-Sutlej samt Jalandhar mellan Bias och Sutlej.

Landet är till större delen en alluvialslätt. Norra delen bestod vid 1900-talets början av fruktbara, sorgfälligt odlade, till en del även skogbärande terrasser och dalar vid foten av Himalaya. På slättlandet är jorden mycket bördig, och bevattnades genom periodiska översvämningar och ett kanalsystem från floderna. På andra ställen bestod den av betesmarker, delvis till och med av torr sand- och stenöken.

Mellan Jhelam och Indus samt väster om Indus går i öst-västlig riktning en kedja av saltberg (Salt range), som stora fyndigheter av sylvin, vilka brutits och bearbetats i århundraden. Utom salt har Punjab få mineraliska produkter. Kalksten bröts vid Chenab och på några andra ställen; stora alunlager fanns vid Kalabagh vid Indus och något stenkol i Salt range. Även petroleum har anträffats i mindre mängder på åtskilliga ställen.

Näringsliv

Provinsen var företrädesvis ett jordbruksland, men skördarna var till följd av ringa nederbörd beroende av de stora och många bevattningskanaler, som anlagts redan av de tidigare muslimska härskarna. År 1912 fick, enligt officiell uppgift, drygt 44 000 km² (en åttondel av hela provinsen) sin bevattning genom kanaler. Liksom i andra delar av Indien erhöll man i allmänhet två skördar om året. Vete var huvudgrödan, och därav, liksom av ris och oljeväxter, var exporten i stigande. Tebusken, tobak, bomull, sockerröret och indigo odlades med framgång. Fruktbarast var slätten öster om Lahore.

I början av 1900-talet var textiltillverkningen en viktig näringsgren. Den bestod huvudsakligen av hemslöjd och det fanns bara ett fåtal större fabriker. Den mest blomstrande grenen var ylleindustrin i bland annat Amritsar och Gurdaspur. Bomullsindustrin sysselsatte omkring en miljon arbetare (1915). Det fanns även sidenväverier. Dessutom bearbetades trä, järn, guld, silver och läder. De viktigaste handelsstäderna var Lahore, Amritsar, Multan, Ambala och Delhi. Järnvägarna byggdes ut av britterna och hade 1912 en längd av 4 215 km.

Befolkning

År 1901 hade området, inklusive vasallstaterna, cirka 24,8 miljoner invånare. 1911 hade befolkningen minskat till 24,2 miljoner till följd av pest och hungersnöd. År 1947 var befolkningen cirka 36 miljoner. Vad gäller religion var Punjabs befolkning var mer blandad än i någon annan del av Brittiska Indien och bestod 1947 av 16 miljoner muslimer, 15 miljoner hinduer och 5 miljoner sikher. Språkligt och kulturellt fanns dock en tydlig punjabisk identitet.

Språk

Det viktigaste språket var punjabi, som talades av 75 procent av befolkningen, därnäst hindustani och hindi, som användes av omkring 4 miljoner. Andra språk var mer eller mindre lokala, såsom jatki, dogri, pasari, pashto, baluchi och sindhi. Det officiella språket var hindustani, och på detta utgavs de flesta böcker och tidningar.

Förvaltning

Förvaltningen leddes av en lieutenant-governor, som residerade i Lahore. 1897 infördes ett lagstiftande råd (legislative council) av 26 ledamöter, 16 utnämnda (därav 10 officiella), 8 valda och 2 extra ledamöter (experter). Huvudstad var Lahore.

Vid landets övergång i engelsk besittning 1849 insattes en särskild styrelse, bestående av tre personer. 1853 utnämndes en "chief commissioner" som högste styresman, och denne erhöll 1859 rang av viceguvernör, samtidigt med att Delhi skildes från Nordvästprovinserna och förenades med Punjab.

Provinsen var delad i fem divisioner: Delhi, Lahore, Jalandhar, Rawalpindi och Multan, delade på 30 distrikt. De största av vasallstaterna var Patiala, Baha-walpur, Jind, Nabha, Kapurthala, Mandi, Nahan (Sirmur) och Chamba.

För den allmänna säkerheten sörjde en polisstyrka på omkring 20 000 man, samt en del av bengaliska armén (omkring 34 000 man) som var förlagd inom provinsen.

Statsinkomsterna steg 1911–1912 till 76,94 miljoner rupier, varav 28,97 miljoner i grundskatt. Undervisningsanstalterna var dels underhållna av staten, dels privata. Till det förra slaget, som 1911–1912 var 4 493 med inalles 316 167 studenter, hörde först ett 1882 i Lahore inrättat Punjab university, vidare 10 college, omkring 300 sekundära skolor, folkskolor med mera. De enskilda anstalterna var 2 918 med sammanlagt 64 946 studerande. Det allmännas utgifter för undervisningen steg till 457 661 pund sterling. På inhemskt språk utgavs 1911 190 tidningar i Punjab.

Delningen av provinsen Punjab 1947

1947 delades Brittiska Indien i de två självständiga staterna Indien och Pakistan. Gränsen drogs rakt igenom provinsen Punjab, till stor del utefter floderna Ravi och Sutlej och med principen att områden med muslimsk majoritet skulle höra till Pakistan och de med hinduisk eller sihkisk majoritet skulle höra till Indien. Den kulturellt och religiöst blandade staden Lahore fördes till Pakistan och sihkernas heliga stad Amritsar, bara cirka 35 km därifrån, fördes till Indien. Delningen av provinsen bröt upp systemen för bevattning, elekticitet och kommunikationer. Den delade också befolkningen så att fem miljoner sihker och hinduer hade sina hem i den pakistanska delen och lika många muslimer i den indiska. En ömsesidig misstro mellan befolkningsgrupperna och en rädsla för att bo i ett land styrt av fiender ledde till mycket omfattande våld mellan å ena sidan muslimer och å andra sidan sihker och hinduer. Dödande och våldtäkter utfördes både av extrema grupper inom respektive religion och av dessförinnan fredliga människor som nu angrep sina grannar. Månaderna efter självständigheten drevs uppskattningsvis 10,5 miljoner människor på flykt till andra sidan den nydragna gränsen. Antalet döda av våld eller av umbäranden under flykten beräknas oftast till 200 000 – 250 000 men vissa forskare nämner siffror på en halv eller till och med över en miljon döda.

Se även

Punjab (region)

Punjab (Indien)

Punjab (Pakistan)

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Punjab, 1904–1926.