Papyrus

Papyrus
Edwin Smith-papyrusen (det äldsta bevarade dokumentet som beskriver kirurgi), från 1600-talet f.Kr. och med hieratisk skrift. Betydelse – naturmaterial från växtarten papyrus (Cyperus papyrus) Tillverkning – ur stråmärgen (växtköttet) på plantan Användning – främst som skrivmaterial Bakgrund – från 3000-talet f.Kr. i Egypten Historik – ersattes av vellum och pergament

Papyrus (äldre svenska: papyr) är ett naturmaterial tillverkat av växtarten papyrus (Cyperus papyrus). Under antiken användes papyrus främst som skrivmaterial för skrifter och bilder med början i det gamla Egypten. Senare kom det även till användning i antikens Grekland och Rom. Papyrus var det dominerande skrivmaterialet i världen från cirka 3000-talet f.Kr. fram till århundradena e.Kr. då det i Europa sakteligen började ersättas av pergament. Ordet papper härstammar från papyrus.

Etymologi

Ordets ursprung går ej säkert att härleda. Möjligen härstammar ordet från gammal egyptiska pa-pr-aa med betydelsen ”det som tillhör Faraos hus”.

Papyrus härstammar från grekiska papyros (πάπυρος) eller papuros. Theofrastos använder ordet i skriften Peri' fyton historia för produkter tillverkade av papyrus.

I Egypten kallades papyrusprodukter för wadj, tjufy och djet, och papyrusväxten för bardî, barbir och fâfîr.

Användning

Skrivmaterial

Papyrus användes huvudsakligen som skrivmaterial. Papyrusark överträffade de äldre skrivmaterialen som djurhudar, träplankor och sten.

Vanligen skrev man på framsidan med de horisontella remsorna (kallad recto), medan den andra sidan (kallad verso) sällan användes. Skriften kunde följa rullens längdriktning, där remsorna utgjorde en naturlig linjering.

Papyrusark var dyra, och senare användes ofta även baksidan till skrift. Alternativt tvättade man bort den ursprungliga texten och återanvände arket (se palimpsest). Många papyrusmanuskript som upptäcks i modern tid har text på båda sidor. Forskare bedömer i regel detta som att det rör sig om olika texter skrivna av olika personer och under olika tider.

För alldagliga anteckningar räckte oftast ett vanligt ark. För längre texter klistrades arken ihop till rullar (se bokrulle) i lämplig storlek.

Arbetsmaterial

Papyrusväxten användes även som arbetsmaterial till virke för husgeråd och som bränsle samt till mattor och kläder. Papyrus fogades även ihop till båtar.

Norske Thor Heyerdahl använde sig av fartyg gjorda av papyrus, under sina Ra I- och Ra II-expeditioner.

Tillverkning

Ark

Papyrusväxten Cyperus papyrus.

Papyrusark.

Papyrusark utvinns ur växten Cyperus papyrus. Denna är en vattenväxt som växer främst i mellersta Afrika samt i Nildeltat, men även i Palestina, Syrien och i trakten runt Babylon.

Arken tillverkas av torkade och pressade remsor från växtens stjälkar, där tillverkningen inkluderar ett antal olika steg:

• Stjälkarna skalas först omsorgsfullt till tunna, breda remsor.

• Sedan läggs remsorna i lager på fuktade brädor, där fukten fungerar som bindningsmedel. Ibland användes historiskt även klister eller flytande gummi som extra bindemedel. Först läggs ett lager långa remsor vertikalt i ett nedre skikt, och sedan läggs ytterligare ett lager remsor horisontalt i ett övre skikt. Remsornas längd i det nedre laget avgjorde historiskt arkets långsida och remsorna i det övre skiktet kortades; detta gör att bredsidan är kortare och att arket får en rektangulär form. Ojämnheter gnids bort med hjälp av en platta av elfenben eller musselskal. Detta påverkar dock papyrusens kvalitet, då dessa områden blir glansigare och har mindre absorptionsförmåga.

• Därefter pressas massan ihop och torkas i solen under cirka 6 dagars tid. Slutresultatet blir ark i ett delvis pappersliknande material med stor hållbarhet.

Växtens skal ger endast material till grovt papper, och den högsta materialkvaliteten finns i stjälkens mitt (stråmärgen). Papyrusens kvalitet avgörs av tillverkningsmetod och växtens kvalitet. Vid värderingen synas arken med hänsyn till storlek, glättning, tunnhet och fasthet.

I en av de få bevarade beskrivningarna av papyrustillverkningen beskriver Plinius den äldre i skriften Naturalis Historia (avsnitt XIII) åtta olika kvalitetsklasser:

1. Emporíticos – den sämsta kvaliteten, använd mest som omslagspapper
2. Taeneóticos – den svaga kvaliteten
3. Saíticos – den låga kvaliteten
4. Anfiteátricos – den genomsnittliga kvaliteten, utvecklad i Rom av Fannius
5. Fanianos – en god kvalitet
6. Livios – en högre kvalitet
7. Augusticos – en mycket hög kvalitet
8. Hieraticos – högsta kvaliteten, i regle använd endast för religiösa skrifter

Storleken på papyrusarken var mycket varierande, och den genomsnittliga bredden var mellan 20 och 25 cm. Papyrusens färg är från början ljusgul, medan den bruna färgen kommer först med tiden.

Papyrusark kallades charta på latin och xartês på grekiska.

Rulle

Papyrusrulle.

För längre skrifter tillverkades papyrus i rullar.

Arken fogades ihop från vänster till höger, där långsidorna fästes på varandra genom att varje arks högra kant lades över nästa arks vänstra kant med cirka 1 till 2 centimeters överlappning. Man vände alltid arken åt samma håll så att de horisontella remsorna hamnade på samma sida. En rulle bestod av cirka 20 ark.

I den hellenistisk-romerska världen tillverkades bokrullar i stort enbart av papyrus. Tillverkningen upphörde först under medeltiden.

Storleken på papyrusrullarna var mycket varierande. Den genomsnittliga höjden var cirka 20 cm och längden helt beroende av beställaren och dennes behov. Den längsta papyrusrulle som upptäckts hittills är Harris 1-papyrusen, med en längd på cirka 40 meter.

Papyrusrullar kallades volumen (inlånat till svenska som volym) på latin och byblos (efter staden Byblos) på grekiska.

Historia

Forntiden och antiken

Användningen av papyrus som skrivmaterial började långt tillbaka i tiden. Den äldsta upptäckta papyrusen med skrift är Abusir papyri, vilken härstammar från cirka år 2 600 f.Kr. och Egyptens tredje dynasti under farao Djoser. Kring 500-talet f.Kr. exporterades papyrus även i antikens Grekland och Rom, och användningen spreds vidare till hela Medelhavsområdet.

Tillverkningsprocessen blev en välbevarad hemlighet, och monopolet stannade i Egypten. Den enda kända bevarade beskrivningen återfinns bland Plinius den äldres skrifter.

Kodex, papyrusar i inbunden form.

I Egypten skrevs text i regel på enskilda vanliga papyrusark och endast längre manuskript på papyrusrullar. Först under senare delen av antiken sattes arken ihop till böcker (kallat kodex). Till en början producerades endast religiösa texter till böcker, och först senare bands även annan litteratur in till böcker.

Från 200-talet f.Kr. tillverkades papyrus mera systematiskt i bokform. Papyrusark hade stor betydelse för den grekiska och romerska litteraturens utveckling.

I Grekland användes papyrus från 400-talet och troligen ännu tidigare. Manuskript skrevs i regel i kolumner på rullar och på rectosidan. Läsning gjordes genom att rulla isär från höger och rulla ihop mot vänster. Texten vändes inåt, och på utsidan fanns endast en kort anteckning om rullens innehåll.

Övergång till vellum och pergament

Tillgången på papyrus var begränsad. I Rom blev under kejsar Tiberius regering papyrusbristen så stor att Senaten beslöt att belägga papyrustillverkningen med monopol. Under denna tid började även pergament användas i större utsträckning.-

I Europa blev papyrus successivt ersatt först av vellum från 100-talet e.Kr. och senare av pergament från 300-talet e.Kr. Övergången påskyndades när Egypten i slutet på 700-talet förbjöd export av papyrus.

Först under 900-talet upphörde papyrustillverkningen även i Egypten, då pergament och papper (inledningsvis tillverkat av fibrer från textiier) tagit överhand. Vid denna tid började papyrus odlas på Sicilien, och ännu på 1000-talet användes papyrus till de påvliga arkiven.

1700- och 1800-talets fynd

1752 upptäcktes det första papyrusfyndet i Europa, då man fann cirka 1 700 rullar i byggnaden Villa dei Papiri i italienska Herculaneum. Dessa manuskript är enbart på klassisk grekiska.

1778 gjordes det första dokumenterade fyndet av ett papyrusmanuskript i Egypten av européer. Sedan dess har fler och fler papyrusmanuskript upptäckts, främst kring Nildalen där naturförhållanden är torra. Bland annat gjordes fynd i Memfis, Thebais och på ön Elefantine.

1824 upptäcktes det första papyrusfyndet skriven på arabiska nära Sakkara. Fyndet omfattade två ark, vilka året därpå översattes av den franske orientalisten Antoine Silvestre de Sacy.

1828 upptäcktes Papyrus graecus Holmiensis (Stockholmspapyrusen) vid utgrävningar nära Thebe. Dessa skrifter härstammar från 300-talet och behandlar tidig alkemi under antiken.

1877 inleddes en period med många större papyrusfynden. Det året påträffades flera hundra manuskript under utgrävningar nära al-Fayyūm i mellersta Egypten. Fynden benämns ofta under samlingsnamnet Fayoum papyri.

Vintern 1889–1890 genomförde den brittiske arkeologen William Flinders Petrie, som förste europeiske vetenskapsman, strukturerade utgrävningar i större skala vid Gurob nära al-Fayyūm. Vintern 1896–1897 genomförde hans landsmän Bernard Pyne Grenfell och Arthur Surridge Hunt utgrävningar på en sopptipp i staden Oxyrhynchus. Expeditionen finansierades av Egypt Exploration Fund. Grenfelt och Hunt upptäckte då Oxyrhynchus papyri, det hittills största enskilda fyndet av antika papyrusmanuskript. Hela fyndet omfattar cirka 400 000 delar, och fram till 2000-talet har cirka 4 700 dokument analyserats.

Senare tid

Först 1969 återupptogs tillverkningen av papyrusark i Egypten, när vetenskapsmannen Hassan Ragab återintroducerade växten på Jakobsön nära Kairo. Kunskapen om tillverkningsprocessen hade under tidernas lopp gått förlorad, och Ragab experimenterade länge utifrån Plinius den äldres beskrivningar innan han kom på den rätta metoden. I modern tid används papyrusark mest som souvenirer inom turistnäringen.

Papyrussamlingar

Texter i påträffade papyrusmanuskript utgör de äldsta bevarade skrifterna inom en rad olika områden, inklusive vetenskap, religion och litteratur. På 2000-talet finns papyrussamlingar på många museer och forskningsbibliotek över hela världen, och bland annat finns cirka 800 papyrer på universitetsbiblioteket vid Lunds universitet. Papyrer från De dödas bok till arabiskt 900-tal finns på Princeton University, och även Yale University har en stor samling. Den vetenskapliga grenen som studerar skrivna texter och bilder på papyrus kallas papyrologi.

Några kända samlingar av papyrusmanuskript:

• Bodmer-papyri, litteratur och religion, Bodmer biblioteket, Cologny
• Chester Beatty-papyri, religion och medicin, University of Michigan, Ann Arbor
• Edwin Smith-papyrusen, medicin, New York Academy of Medicine, New York
• Egerton 2-papyrusen, religion, British Library, London
• Kahun-papyrusen, medicin och matematik, Petrie Museum of Egyptian Archaeology, London
• Nag Hammadi papyri, litteratur och religion, British Museum, London
• Nash-papyrusen, University of Cambridge, Cambridge
• Oxyrhynchus papyri, litteratur och religion, bland annat på Bodleianska biblioteket, Oxford
• Papyrus Ebers, medicin, Leipzigs universitet, Leipzig, den mest omfattande av de Fornegyptiska medicinska papyri
• Ryland-fragmentet, religion, John Rylands Library, Manchester
• Rhindpapyrusen, matematik, British Museum, London
• Stockholm papyrusen, tidig kemi, Gustavianum, Uppsala

Galleri

• 
  Svart-vit bild ur De dödas bok.
• 
  Papyrus med färgbilder, ur De dödas bok.
• 
  Färgbild på papyrus.
• 
  Papyrus med hieroglyfer.
• 
  Papyrus med arabisk text.
• 
  Papyrus med hebreisk text.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Papyrus.
  Bilder & media