Abstract

Artikelns utgångspunkt är att dagens biomedicinska samhälle ger upphov till frågor om teknikens möjligheter och risker. Avstamp tas i Ulrich Becks diskussion om att dessa motpoler föder en reflexiv modernitet. Ambitionen är att undersöka hur detta reflexiva tillstånd försiggår på ett individuellt plan, närmare bestämt inom en yrkesgrupp som bedriver omdebatterad biomedicinsk forskning. Den empiriska ingången är diskussioner om etik som författaren har haft med forskare från Lund Stem Cell Center. Forskarnas funderingar präglas av komplexitet och motsägelsefullhet. Å ena sidan förekommer ifrågasättande av den egna forskningen, å andra sidan en pragmatisk inställning som innebär att den laboratoriestyrda verksamheten blir riktgivande. Artikeln visar hur reflexioner om etik får ringa betydelse för hur biomedicinsk kunskap produceras – snarare blir de redskap för forskarna att göra yrkesverksamheten kulturellt hanterlig. Artikeln betonar samtidigt att på sikt får reflexiva etiska samtal betydelse för forskningens praxis.