DEBATT. För över ett år sedan blev jag kontaktad av journalisten Erik Galli som var fascinerad av fenomenet bögar som sympatiserar med SD, och ville göra en dokumentär om dem. När jag berättade för mina vänner om det var de högst skeptiska – till och med mina vänstervänner misstänkte att han ville utnyttja mig för ”vänstercontent”.
Men något med Eriks värme och nyfikenhet fick mig att känna mig tillräckligt trygg och bekväm för att öppna upp mitt hem och liv för honom och hans team. De fick till och med följa med mig under min första resa tillbaka till Mellanöstern, Egypten närmare bestämt, för att träffa min familj – något som inte ens min pojkvän fick göra på grund av det påtagliga homohatet i Mellanöstern.
Det är förstås i det närmaste omöjligt att filma människor i hundratals timmar under ett års tid, korta ner materialet till drygt två timmar, och förvänta sig att alla ska bli nöjda. Det är Erik väl medveten om, och vi har snackat om att denna serie varken kommer göra ”vänstern” eller ”högern” glada, och det är väl bra. Generellt har Erik och producenterna gjort ett bra och viktigt arbete.
Dock måste jag korrigera ett par saker som serien missade och som är helt avgörande för att förstå ”företeelsen SD-bögar”.
I stället för att lyfta fram privilegierade överklassbögar i Kairo så borde man anonymt intervjuat underprivilegierade bögar som fruktar för sina liv i länder där lagstiftningen fastslår att de ska dödas.
Serien utgår från att det är ”konstigt” att bögar röstar på SD, vilket skapar en mycket märklig bild, som om bögar var en homogen grupp som av naturen skulle vara vänster. Det är en i grunden homofob utgångspunkt.
SD:s framgångar bland homosexuella beror naturligtvis på invandring från länder med homofob kultur där folk mördas för att de är bögar. Det borde ha varit seriens fokus.
Själv känner jag bögar som har ”vaknat från vänsterns propaganda mot SD” efter att de har blivit misshandlade på gatan eller trakasserade av invandrargäng.
Det finns gott om exempel på detta, och detta är själva kärnan i fenomenet ”SD-bögar”, en kärna serien knappt vidrör.
Det finns samtidigt en viss sensationalism i serien som missar allvaret i hotet mot hbtq-personer till följd av invandringen från nämnda kulturer.
”SD-bögar” blir tyvärr obegriplig när SVT väljer att inte skildra kärnan i fenomenet homosexuella som röstar på SD. Folk har dessutom matats med vänsterlutande uppfattningar om vad bögar är och bör tycka i decennier.
Levande paradoxer
Det blir då något slags syntax error när de konfronteras med vad de uppfattar som livs levande paradoxer på tv.
Som jag sa i TV4:s Nyhetsmorgon häromdagen. Om jag hade jag varit producent så hade serien sett helt annorlunda ut. Detta eftersom fokuset borde ha lagts på invandringen från länder med homofientliga kulturer, på växande islamism och hederskultur, som drabbar minst 240 000 ungdomar i Sverige.
I stället för att lyfta fram privilegierade överklassbögar i Kairo så borde man anonymt intervjuat underprivilegierade bögar som fruktar för sina liv i länder där lagstiftningen fastslår att de ska dödas. Eller bögar i utsatta svenska områden som känner exakt samma rädsla, och utöver det en rädsla att bli hemskickade för att slippa ”assimileras in i den dekadenta svenska kulturen”. Bögar som flyr från sina förtryckare i Mellanöstern, för att upptäcka att samma förtryckare finns och relativiseras i Sverige.
”SD-bögar” är för ambitiös för SVT:s bästa. Producenterna har gjort det bästa de kunde med ett ämne som är svårfångat och missförstått i ett ultraliberalt samhälle som inte tål oliktänkande.
Av Luai Ahmed
författare och krönikör i Bulletin